Känner du att livet aldrig ger dig något andrum, du får aldrig en FUCKING BREAK från allting. Aldrig kan andas ut. Det är ständigt något skit som står för dörren och bakslagen haglar som svidande pisksnärtar över din kropp, sliter sönder dig inifrån och ut. Djupa sår som tar tid att läka. Gamla sår som aldrig får chansen att helt läka. Du utmanas hela tiden i dina djupaste sår och trauman. Hur mycket du än tycker dig jobba med dem, hur stark du än tycker dig ha blivit i ditt helande så får du aldrig en chans att landa i det, en chans att växa dig stark och gå vidare utan ständigt nya prövningar. Ska jag behöva gå i graven med mina oläkta sår? Ska jag dö på slagfältet ensam stympad sårad, själv där jag förblöder totalt övergiven och redan glömd?
Är det universums sätt att testa oss för att vi ska stiga uppåt en nivå och gå vidare eller upplever vi alla prövningar för att vi inte har läkt så pass mycket som vi valt att tro? Är vi inte så starka som vi önskade? Kanske eller kanske inte. Kanske har vi blivit redo för att hantera mer hela tiden i takt med vår helande, samtidigt så har vi alla en brytpunkt och vi behöver alla olika lång tid på oss att kunna få landa och andas ut. Kanske är vi så svaga och slutkörda in i vårt innerset att minsta lilla motgång numera ses som om universum vill krossa oss. Det spelar ingen roll hur mycket healing, positivitet och eget jobb vi gör, med eller utan terapi, det kommer hela tiden mer och mer skit.
VARFÖR?!?!?!?! Vad är det jag missar? Vad har jag gjort för ont? Är det vår karma som hemsöker oss för gamla oförrätter och smärta vi medvetet eller undermedvetet andra? Ska vi straffas för den vi är idag fast vi jobbar satan för bli fria och få leva ett tryggt harmoniskt lugnt liv utan denna ständiga stress och press på oss. Vill någon straffa oss?
Eller….. Vill vi straffa oss själv för vi inte anser oss älskvärda? Jag älskar inte mig själv därför kan jag heller inte läka. Jag är ett öppet sår där mitt infekterade sår blöder ned andra?. Jag lägger min egen smutsiga byk i knäet på min omgivning i hop om att någon ska förbarma sig över eländet. Allting som jag upplever som tuffa motgångar är för jag inte funnit min egen mogna förlåtelse och kärlek till mig själv?
Är det därför jag upplever som om min värld hela tiden jävlas med mig? Har jag inget lugn i sinnet som får mig hanterar vardagliga motgångar på ett sundare sätt?
Kan det vara mitt eget förhållningssätt som avgör till stor del hur jag tacklar alla de motgångar jag tycker mig ständigt stötta på?
Kan det vara en kombination av allting? Universum tror på oss men kräver också att vi genomgår en större mental mognad, finner vår inre trygghet och hittar kärleken till oss själva innan vi är redo att gå vidare. Finns det något inom oss som faktiskt är rädd för den friheten vi tror oss söka efter? Sitter vi fast i offermentaliteten eller gör vi verkligen hela tiden jobbet med oss själv som vi inbillar oss men ändå faller det berg bomber, avgrunden öppnar sig under oss och de förbannade motgångarna tar aldrig slut? Hur mycket vi än kämpar så kommer vi ingenstans.
Och till slut, vilken anledning det än må vara, så orkar vi inte mer. Vad det än beror på, rädslan karman eller universums lagar, så har vi ALLA en brytpunkt. Ett slutläge där man bara FUCK IT! Nu skiter jag i allt! Och så börjar vi tappa greppet om livet. Vi tappar tron på de starka sunda grundvärderingarna vi alltid försökt leva efter då där inte verkar finns något som helst ljus i slutet av tunneln. Hur mycket vi än försökt så hoppar livet upp med en stor tung spade och ger oss en öronbedövande stenhård förbannad smäll rakt i ansiktet. Vi går ned för räkning. Problemen kommer tätare och tätare. Eller så är vi bara svagare och svagare vilket gör att en liten händelser får oss numera helt gå ned för räkning och tappa andan totalt.
VAD VI ÄN GÖR SÅ FÅR VI INTE GE UPP! DET FINNS ALLTID NÅGON VI KAN SÖK STÖTTNING HOS❤️🙏🏽
"It feels like life is never giving you a break. There’s always some new piece of shit waiting around the corner, and setbacks rain down on you like stinging whips, tearing you apart from the inside out. Deep wounds that take forever to heal. Old wounds that never truly close. You're constantly being challenged in your deepest wounds and traumas. No matter how much you think you're working on them, no matter how strong you think you've become in your healing, you never get a chance to land, a chance to grow stronger and move on without constantly facing new trials.
Am I going to have to go to my grave with my wounds unhealed? Am I going to die on the battlefield, alone, mortally wounded, and bleeding out?
Is it the universe's way of testing us so we can ascend to a higher level and move forward, or are we all experiencing these trials because we haven't healed as much as we thought? Are we not as strong as we wished? Maybe or maybe not.Perhaps we've become ready to handle more and more as we heal, but at the same time, we all have a breaking point, and we all need different amounts of time to land and breathe. Maybe we're so weak and drained on the inside that the slightest setback now feels like the universe is trying to crush us. It doesn't matter how much healing, positivity, or personal work we do, with or without therapy, there's always more and more shit coming.
WHY?!?!?! What am I missing? What have I done wrong? Is it our karma haunting us for past wrongs we've consciously or unconsciously done to others? Are we being punished for who we are even though we're working our asses off to be free and live a safe, harmonious, peaceful life without this constant stress and pressure? Does someone want to punish us?
Or... do we want to punish ourselves because we don't believe we're worthy of love? I don't love myself, so I can't heal either. I'm an open wound and I bleed on others. I put my own dirty laundry in the lap of those around me, hoping someone will take pity on my misery. Is everything I experience as tough setbacks because I haven't found my own mature forgiveness and love for myself? Is that why it feels like my world is constantly messing with me? Do I have no peace of mind that allows me to handle everyday setbacks in a healthier way? Could it be my own attitude that largely determines how I deal with all the setbacks I seem to constantly encounter?
Could it be a combination of everything? The universe believes in us but also demands that we undergo greater mental maturity, find our inner security, and find love for ourselves before we're ready to move on. Is there something within us that's actually afraid of the freedom we think we're seeking? Are we stuck in a victim mentality, or are we really doing the work on ourselves all the time but still, mountains of bombs and damn setbacks fall on us? No matter how hard we try, we get nowhere. And in the end, whatever the reason may be, we can't take it anymore.
Whatever it's due to, ourselves and our fear, karma, or the laws of the universe, we ALL have a breaking point. A final state where you just say FUCK IT! I don't care anymore! And then we start losing our grip on life. We lose faith in the strong, healthy core values we've always tried to live by because there seems to be no light at the end of the tunnel. No matter how hard we've tried, life jumps up with a big, heavy shovel and gives us a deafening, stone-hard, damned slap right in the face. We go down for the count. The problems come closer and closer together.
Or maybe we're just weaker and weaker, which means that a small event now makes us completely lose our breath and give up.
NO MATTER WHAT WE DO, WE MUST NOT GIVE UP! THERE IS ALWAYS SOMEONE WE CAN SEEK SUPPORT FROM ❤️
Comments