"Du vet de där dagarna som känns som du har ingenting kvar i dig att ge, varken dig själv eller ännu mindre till andra. Hur hanterar vi det? Själv så är jag helt transparent med det. Jag säger till mina vänner som jag kanske annars messar med dagligen att jag har en dag då jag inte mår psykiskt bra och orkar inte svara på deras sms i sedvanlig ordning.
Det mottas alltid med förståelse och ofta ett vänligt svar att de finns där för mig om jag skulle behöva något. Det känns så bra. Någonstans har man skapat fina vänner genom ett ömsesidigt förtroende och respekt för varandra. Ingen klarar av att ensam bära fanan högt i alla lägen. Det finns dagar som vi måste förlita oss på andra eller i alla fall få dra oss tillbaka och läka ihop, vila och samla energin igen inför kommande dagar.
Det är ingen lätt match alltid. Vissa tillfällen orkar man ingenting, vill inte gå upp ur sängen och knappt ens gå på toaletten. Ångesten bankar med sin tunga energi över hela mig. Jag vill ingenting, nästan som om jag känner ett dödligt hot och mörker omkring mig vilket leder till en ovilja till att stiga ur sängen. Jag försöker intala mig själv, såsom min terapeut alltid sa till mig, att det är bara känslor och det är ingenting du dör av. Med det som ett mantra samtidigt som jag djupandas - Jag andas in - Jag andas ut, tar jag mig ur sängen och går på toaletten eller vad jag nu behöver. Kanske måste jag äta något fast hungern lyser med sin frånvaro men det logiska inom mig vet att jag ligger otroligt back i mitt kaloriintag de sista dagarna så jag måste tvinga i mig något litet från köket.
Det blir ett knäckebröd med lite Bregott och korv på. Gott är det så klart men jag känner ingen som helst lust. Står där själv i köket och fryser. Jag vill ingenting, jag vill bara tillbaka i sängen och den trygga energin där. Sveper mig i mina skyddande färger och hastar tbx igen. Fy fan asså!!! Jag gråter mellan varven, musklerna knyter sig överallt och jag vet inte var jag ska ta vägen. Ingenting verkar hjälpa. Kortsiktiga lösningar som alkohol och droger är inte att tänka på. Följderna kommer bara ge mig ännu mer ångest. Faller jag ännu djupare i denna tillfälliga depression så kommer jag göra något fysiskt skadligt mot mig själv. Kanske borde jag skära i mig själv igen bara för att lätta på ångesten? Nej eller ja kanske ändå….. Ett stort rop på hjälp men det finns ingen här som kan hjälpa mig. Helt själv med mitt mörker, förtvivlan och ensamhet.
Jag försöker hålla om mitt inre barn och lugna honom med att jag finns där hela tiden för honom. Jag klär oss i de skyddande färgerna som är mina, vitt, lila och guld. Sveper in oss som en varm omhuldande mjuk filt och tröstar den lilla killen. Det fungerar i bästa fall i några minuter innan de destruktiva tankarna tar fart igen. Huvudet spelar mig ett spratt, ett mycket elakt sådant. Eller så är det så att jag faktiskt ser den sanning som jag fruktar mest.
Jag beter mig som en idiot och därför förtjänar jag att bli straffad. Vem kan älska den demonen jag låter komma upp till ytan. Beter mig avskyvärt och destruktivt. Va fan! Lika bra göra slut på skiten. Ska jag ta en överdos av något? Ska jag skaffa en pistol igen och pumpa mig själv i huvudet med en grovkalibrig filad kula? Få slut på denna sorgliga tillvaro. Vad spelar det för roll egentligen? Några blir ledsna. Än sen då??Deras liv går vidare som alltid. Jag är bortglömd efter kortare tid än jag faktiskt vill inse. Ingen finns här vid min sida. Ensam, ledsen och förstörd. Svag och liten. Så jävla oattraktiv med ett oattraktivt beteende. Vill bara bli älskad och omhållen, aldrig bli lämnad själv här i mörkret. Behöver och önskar bli hållen och tröstad, få höra att jag är den mest värdefulla som finns, att jag aldrig någonsin kommer bli lämnad. Att jag betyder världen för någon. Att jag har ett värde.
Det känns som jag dör. Gråten stockar sig i halsen, svullen och andas ytligt. Vill ingenting mer än få vila vid en trygg barm. Bli tröstad och aldrig lämnad ensam. Ett övergivet barn som måste ta sig fram i världen på egen hand. Ett sakligt agrande i många situationer, ett spel där en fasad målats upp för klara av vardagen. En mask som sitter väldigt hårt och endast plockas av hemma när ingen ser. En mask som blottar ett förtvivlat anlete, förvridet av sorg, förtvivlan och uppgivenhet. Äntligen kan jag andas ut men vågar inte möta min egen spegelbild. Bilden av en svag person som är totalt nedbruten av sina egna inre sår, en bild av en man som inte längre orkar slåss mot sina inre demoner. En bild av en man som gått i golvet många gånger. Tagit hårda slag mot psyket pga sitt eget beteende och orubbliga, envisa sätt att försöka slåss mot omvärlden. En slagen krigare som inte har något mer att ge. Bilden av en bruten individ som är på brinken att lägga sig ned och dö
När vi har dessa dagar av ett nedbrutet mentalt sinne så behöver vi vår andre pilot i livet. Ingen kan vara stark i alla lägen. Ingen ska heller alltid behöva bära fanan högt själv. Vi har alla rätt till att få känna oss svaga, känna att det finns någon som kan plocka upp stafettpinnen den perioden vi har det behovet så vi hinner återhämta oss lite innan nästa bottennapp inträffar. Ett givande och tagande.
Du som inte har någon som kan stötta dig eller du som behöver en utomstående samtalspartner som bollplank och stöd är varmt välkommen att höra av dig till mig för bokning av några välgörande sessioner.
Ta tag i det!
Vi förtjänar alla att må så bra det bara går. När dagen är slut är vi en dag närmare döden så vi måste försöka fylla dagarna med tillfredställelse och något så när glädjande händelser innan de är helt slut för all framtid!!!”
"Tough Days"
You know those days when you feel like you have nothing left to give, neither to yourself nor to anyone else? How do we cope with that? Personally, I'm completely transparent about it. I tell my friends, who I might otherwise text daily, that I'm having a mentally tough day and can't respond to their messages as usual. It's always met with understanding and often a kind response that they're there for me if I need anything. It feels so good. Somewhere along the way, I've created great friendships built on mutual trust and respect. No one can carry the flag high alone all the time. There are days when we need to rely on others or at least withdraw and heal, rest, and gather energy for the days ahead.
It's not always an easy battle. Sometimes I can't do anything, I don't want to get out of bed and barely even go to the bathroom. Anxiety pounds through me with its heavy energy. I want nothing, almost as if I feel a deadly threat and darkness around me that leads to an unwillingness to get out of bed. I try to tell myself, as my therapist always told me, that it's just feelings and that you don't die from them. With that as a mantra while I take deep breaths - I breathe in - I breathe out, I get out of bed and go to the bathroom or whatever I need to do. Maybe I need to eat something even though hunger is absent, but the logical part of me knows that I'm incredibly behind in my calorie intake in the last few days so I have to force myself to eat something small from the kitchen. It's good, of course, but I don't feel any desire. I stand there alone in the kitchen and shiver. I want nothing, I just want to go back to bed and the safe energy there. I wrap myself in my protective colors and hurry back. Damn it! I cry in between, my muscles tighten everywhere and I don't know where to go. Nothing seems to help. Short-term solutions like alcohol and drugs are not to be considered. The consequences will only give me even more anxiety. If I fall deeper into this temporary depression, I will do something physically harmful to myself. Maybe I should cut myself again just to relieve the anxiety? No or yes maybe anyway... A big cry for help but there's no one here who can help me. Completely alone with my darkness, despair and loneliness. I try to hold my inner child and reassure him that I'm always there for him. I dress us in the protective colors that are mine, white, purple, and gold. I wrap us in a warm, comforting soft blanket and comfort the little boy. It works at best for a few minutes before the destructive thoughts start up again. My head is playing a trick on me, a very evil one. Or maybe it's that I'm actually seeing the truth I fear most. I'm behaving like an idiot and therefore I deserve to be punished. Who can love the demon I let surface? Behaving disgustingly and destructively. What the hell! Might as well finish it off. Should I take an overdose of something? Should I get a gun again and pump myself in the head with a large-caliber filed bullet? End this sad existence. What does it matter anyway? Some people will be sad. So what then? Their lives go on as always. I'm forgotten sooner than I actually want to realize. No one is here by my side. Lonely, sad and destroyed. Weak and small. So damn unattractive with an unattractive behavior. I just want to be loved and held, never to be left alone here in the dark. I need and want to be held and comforted, to hear that I'm the most valuable person in the world, that I'll never be left. That I mean the world to someone. That I have value.
It feels like I'm dying. The tears choke in my throat, swollen and breathing shallowly. I want nothing more than to rest in a safe embrace. Be comforted and never left alone. An abandoned child who has to find their way in the world on their own. A reasonable demeanor in many situations, a game where a facade is painted to get through the day. A mask that sits very tightly and is only taken off at home when no one sees. A mask that reveals a desperate face, twisted by sorrow, despair and resignation. Finally I can breathe out but I dare not face my own reflection. The image of a weak person who is completely broken by their own inner wounds, an image of a man who no longer has the energy to fight against his inner demons. An image of a man who has fallen to the ground many times. Taken hard blows to the psyche because of his own behavior and stubborn, stubborn way of trying to fight against the world. A beaten warrior who has nothing more to give. The image of a broken individual who is on the brink of lying down and dying.
On these days of a broken mental state, we need our other pilot in life. No one can be strong all the time. No one should always have to carry the flag high alone. We all have the right to feel weak, to know that there's someone who can pick up the baton during that period when we need it so we can recover a bit before the next low point occurs. A give and take.
If you don't have anyone who can support you or if you need an outside conversation partner for support, you're warmly welcome to contact me to book some beneficial sessions. Take action! We all deserve to feel as good as possible. When the day is over, we're one day closer to death, so we must try to fill our days with satisfaction and somewhat joyful events before they're completely over for good!
Comentarios